Allt jag skriver här, är ju från min synvinkel. Mina syskon eller någon annan kanske upplever samma händelse på ett helt annat sätt. I kriser är man inte fullt så klar i huvudet som man kanske skulle behöva vara.

Nu ska jag i alla fall försöka få lite sömn. Har tagit en stark morfinliknande tablett som förhoppningsvis gör att det inte värker allt för mycket inatt. Hoppas på positiva svar i morgon.

Natti natti   

För lite mer än 10 år sedan, hände det värsta som hänt mig...Min älskade mamma dog    

Efter flera års kämpande mot cancern tog den kl. 05.30 den 6 maj 2002 hennes liv.

Jag och min syster satt vid hennes när hon tog sina sista andetag. Minns än idag paniken i hennes ögon...hon ville inte dö, hon var ju bara 43 år!

Hon lämnade fem barn efter sig, tre söner som inte var mer än 7, 9 och 18 år gamla, min syster som var 23 år och jag som var 26 år.

Gud, vad jag saknar henne. Hon var mitt allt. Jag trodde aldrig jag skulle klara mig utan henne.

Mamma hade kämpat länge mot cancern och trodde för ett kort tag att hon hade vunnit över den. Hon började planera vad hon ville göra med sitt liv. Men ganska så omgående började hon klaga på smärta i magen, men den som hon var så åkte hon inte till sjukan i onödan.

Efter mycket om och men fick vi henne ialla fall till att kolla upp smärtorna. Det visade det sig att bröstcancern hade spridit sig till magen.

Det gick inte att operera bort utan bara försöka stoppa upp spridningen med en ny cellgiftsbehandling. Mamma hade nämligen sett till att de börjat forska i släkten om bröstcancer och deltog i en forskning. Denna cellgiften hjälpte inte mamma ialla fall.

Men forskningen lever vidare och det är där jag är idag...

Det är den 28 november 2012 och klockan är inte mer än halv 8 på morgonen.

Jag har precis pratat med mina barn i telefonen och sett till att de kommit iväg till skolan. De får vara hos sin pappa några dagar, fast de är tonåringar, för jag är nyopererad och har precis kommit hem från sjukhuset.

För en vecka sedan opererade jag bort mina bröst. Helt frisk, inga sjukdomar över huvudtaget, mer än ärftlig bröst- och äggstockscancer.

Hela operationen var planerad sedan ett och ett halvt år sedan, då jag var på bedömning första gången. Redan innan det så hade jag varit fast besluten att göra denna operation säkert 2 år tidigare men aldrig riktigt kommit till skott.

Men nu är det gjort...och komplikationer blev det.

Huden där vävnvaden har suttit "är ansträngt" enligt läkarna. Det vill säga att huden är svart och de vet inte om den klarar sig, med tydligare ord, nästan död.

Området som är svart, har varken blivit större eller mindre, men läkaren kan inte uttala sig om det kommer att finnas ny hud under den svarta eller om det blir ett "hål" i bröstet. Detta hoppas jag att de kollar upp imorgon när jag ska på återbesök.

En liten starter från mig i dagsläget, jag kommer att berätta om mitt liv och min vardag. Vill du fortsätta läsa så titta gärna in då och då.